Familjen mår bra, vabruari är igång men vi överlever nog den det här året också. Förkylning och feber är det som härjar mest och med tre barn så är typ någon alltid sjuk känns det som.
William och skolan är en never ending story, skulle jag få välja idag så skulle han inte gå kvar i den skolan en sekund till. Sista dagen innan jullovet fick vi reda på att Williams mentor skulle sluta, hennes ersättare är en lärare som inte är utbildad för de ämnena som tjänsten innefattar. Klassen är nu inne på mentor nr tre på 1,5 läsår, som tur är så har William fått plats på en ny skola till hösten så bara 4 månader kvar i katastrofskolan för honom. Vilket är otroligt skönt, nu kanske man slipper förklara hur Williams dyslexi fungerar varje utvecklingssamtal!?!
Freja har funnit en ny glädje i skolan, har varit ett riktigt kämpigt år i förskoleklassen för alla barn i gruppen. Mycket bråk och byte av personal sedan de började i augusti vilket har resulterat i en väldigt orolig barngrupp där törsten att lära sig dog ett tag. Nu verkar de vara tillbaka på spåret igen, Freja kommer hem och berättar vad hon har lärt sig istället för vem som har förstört i klassrummet. Hoppas det fortsätter så!
Jonatans språkutveckling går framåt varje dag känns det som, nya ord och längre meningar dyker upp hela tiden. Logopeden misstänker dyspraxi men Jonatan är för ung för en sådan diagnos men vi arbetar som att det skulle vara det och resultatet är otroligt. Pga språkstörningen så har potträningen varit på paus men vi hoppas att vi kan sätta igång nu i vår igen. Kan man inte "säga" att man behöver gå på pottan/toan så blir träningen lite extra jobbig men som sagt, vi kör ett nytt försök i vår, när de tjocka överdragsbyxorna är borta.
Valpen Frank flyttade in någon vecka innan jul. Han har mycket bus i kroppen men också otroligt mycket kärlek, nästan (95%) rumsren, lär sig riktigt fort, älskar intelligens utmaningar och älskar att jaga löv. Långa kvällspromenaden och mys i soffan efter är två aktiviteter både han och jag gillar.
Anders och jag jobbar och sliter som vanligt, försöker pussla ihop livet, barn, hund, jobb, lika kämpigt som vanligt men nu vi sitter båda också i styrelsen för Ett förenat Fagersjö och den lokala Hyresgästföreningen, lite mer grädde på tårtan. Men stressen är överkomlig då detta även innebär att det har tillkommit nya människor i vårt liv via vårt arbete, vi fyller endel tomrum med nytt blod och det känns riktigt skönt i hjärtat. Man kan inte "vänta" på att något magiskt ska hända och den insikten har fått mig att ta nya andetag och jag chansar mer än någonsin!
