Som ett tredje hjul har jag tagit mig igenom livet, jag har antingen varit en del av en gruppvänner(där andra har varit bästisar och jag har gästspelat) eller så har jag varit ganska ensam. Ensam behöver ju inte alltid vara dåligt men är man ensam för att andra gör att man känner sig ensam så kan det ta knäcken på en, därför tog jag ett beslut i våras. Efter en höst och en vinter med ett äktenskap som kämpade och efter en familjemedlem gick bort hastigt i våras, så insåg jag hur ensam jag var i de ”vänskaperna” jag hade då, så jag beslutet att jag inte tänkte förbli ensam igen. Jag har sakta börjat ”samla” vänner igen, kommer vi bli bästa vänner? Kanske inte men de har redan bevisat att de finns där när livet inte är på topp! Det var nog aldrig mer än det jag ville ha, någon som lyssnade, någon som hörde av sig, någon som saknade mig, någon som fanns där när jag behövde gråta men framförallt någon som jag vågar höra av mig till när jag mår dåligt eller när jag är glad utan rädslan av att jag stör och är jobbig!
