Jag har en underbar man och barn, jobbar med fantastiska människor varje dag, har grannar som är guld och vänner som jag värderar högt men ändå kan jag känna mig ensam. Det är en känsla jag har ibland. Den ligger där och gror och när jag känner mig nere så växer den lite mer för varje gång. Ibland känner jag mig tom, ersatt och bort glömd, en väldigt märklig och stark känsla sköljer över mig och det kan gå så långt att jag börjar gråta. Kan man vara deprimerad trots att man är i den gladaste tiden i sitt liv?
Hur blev det så här? När började det?
Vilken tankeställare och lite av en ögonöppnare, allt kanske inte är som det ska!?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar