Ångest och lite panik fick jag på en buss när vi var på park-safari med barnen, lyckades dock styra bort känslorna med hjälp av pratglad lite underbar son som satt bredvid mig.
En bekant från forna tider steg på bussen, en bekant som försvann när jag sa adjö till trasiga vänskapsrelationer, vet inte om hen såg oss, jag hoppas inte det men jag kände direkt ångesten krypa ut från sitt lilla gömme, jag var så rädd att hen skulle komma fram och säga hej, vad skulle jag ha gjort då?
Jag har levt så många år med att velat blir omtyckt, jag har trånat efter den stora vänskap och gått sjumilakliv, vänt ut och in på mig själv, legat i standby och väntat på något som jag vet nu aldrig skulle ske.
Därför kryper ångesten fram, för att klippa banden med de personerna är så emot den människan jag var då och jag vet att lite av den människan finns kvar långt där inne med ångesten. Jag för bara 5 år sedan hade aldrig klippt, jag för 5 år sedan hade längtat och sörj, jag hade varit avundsjuk och ältat men jag hade också ståt i givakt när det var dags att blidka mig så jag höll mig på mattan, underbart var kort och sen var man tillbaka i verkligheten igen, ensam och rädd för att sträcka ut en hand på något sätt, för man ska vara glad för det man får har jag intalat mig själv genom åren. Jag blev trött på att hoppas!
Men jag arbetar dagligen med att inte bli den personen igen, jag försöker sträcka ut min hand när jag behöver hjälp, jag försöker vara lagom och vara nöjd med att vara lagom, jag försöker våga skicka sms och ringa bara för att höra av mig utan något egentligt mål, jag har lovat mig själv att det aldrig får gå så där långt igen innan jag tar beslutet att klippa om jag skulle hamna i en trasig vänskapsrelation igen!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar