När man ligger i en ambulans och inser att sirenen som låter är pga dig så blir man rädd. Rädd för att man aldrig mer ska få se sina barn, sambo, familj och vänner. När lungorna trycks ihop mer och mer för varje andetag men tar och hjärtat blir platt och slutar nästan fungera då är man rädd, fruktansvärt rädd! Det var jag och är jag fortfarande för att något sånt ska hända igen!
I februari var jag ett steg från döden och det kommer aldrig glömmas bort iallafall inte utav mig eller Anders!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar